Then I will paint Maria
And hang the painting high
Upon the wall, above all those
Who doubted her – She’ll fly
And when the cavalry comes knocking
Or rather – banging – to take it down
Though they have gaped – Astonished at it
But, me and Maria?
We’re running from town
Laughing – knowing that they search us
But alas – we have already flown.

Then I will paint Maria
Show the World what it has already seen
In her glory they will suffer, yet bask
Being treated – as we always have been
Is she my muse?
Or am I hers?
What questions people ask!
I say, I will paint Maria – always
For no one else will try.

Högt uppe där, över löken, över ölburkarna, och över det hälsosamma margarinet som ändå inte gjorde ett skit för någons hälsa eftersom det normalt breddes på illasmakande kemikaliebröd från Eldorado, stod det…ett fat.

Det var dock inte vilket fat som helst, det var stort och praktfullt och gjort av glas som säkert hade varit vackert en gång i tiden. Möjligen någon gång innan Descartes spydde upp sin sista måltid på det strax innan han dog av den där förkylningen hemma hos drottning Kristina.

Där på det vackra fatet, i det…hrrmh, kanske inte så vackra kylskåpet, låg det en mängd vackra små snuttipluttiga påskiga små ägg gjorda av jordnötasmör och choklad.

De spenderade sina dagar liggandes på det där fatet, feta, sockrade, onyttiga och glada, muntert ovetandes om resten av världen, samt om det faktum att de själva existerade.

Tills den ödesdigra dagen då allt förändrades.

Det hade inte känt sig så förut. Det hade varit som alla sina äggbröder och äggsystrar, vilka ju tekniskt sett inte var bröder och systrar alls eftersom chokladägg, som alla vet, är könlösa. Jadå, det vet alla. Tillochmed du, förutsatt att du får tänka efter i ett par tre minuter eller timmar förstI vilket fall, så hade det varit NÖJT med sitt liv. Inte lyckligt, så jäkla roligt är det faktiskt inte att leva på ett fat i ett kylskåp. Inte heller olyckligt, eftersom det finns en gräns för hur deprimerat ett chokladägg kan bli. Och tro mig, den gränsen är hög.

Men det hade varit…nöjt. Detta speciella, lilla gulögda ägg.

Dagen då allt förändrades, det var den dagen då det som de alla så länge hade drömt om, meningen med deras liv, allt de någonsin hade hoppats på, äntligen skulle ske!

Ja…vad ÄR egentligen meningen med ett chokladäggs liv?

Juuust det. Så är det.

Denna för äggen underbara dag, denna fantastiska stund då deras små jordnötssmörhjärtan fylldes med hoppet och önskningen om att äntligen få göra det de sattes till denna jord för att göra (det är att bli UPPÄTNA, asstard. Geez, har’u inte fattat det än, va?)

Det var nu det skedde!

Dörren till det stora, magnifika, och av lök stinkande kylskåpet, öppnades! mitt framför deras små Palle-Kuling-tablettgjorda ögon!

Och av alla de små förväntamsfulla äggen, var det just Det DÄR speciella, lilla gulögda ägget som valdes ut!

Åh vad fantastiskt, åh vad underbart!

Det kunde knappt hålla andan medan en för ägget enormt megalolonkiskt stor jävla hand lyfte upp det, och bar det dit inget litet chokladägg någonsin hade varit innan.

UTANFÖR KYLSKÅPET.

Får vi ett gemensamt ”Wooooooooo!!!” nurå!
(Alla woooooar.)
Thank ya!

Det som det lilla ägget fick se utanför kylskåpet, var så fantastiskt, så hade det haft någon anda att hålla, ja, då hade det hållit den.

En helt enkelt underbar varelse höll det lilla ägget i sin hand! Det lilla ägget stirrade hänfört på dess så magnifikt glänsade hår i skiftningar av underbar lila, dess märkbart mjuka hud, jämn och blek och vacker, de stora själfulla ögonen, vars färg påminde om det vintertida havet, målade med utsökta svarta mönster och kringelikrokar runtom.

Det lilla ägget uppfylldes av lusten att ätas av denna fantastiska skapelse som höll det i sin hand.

Det var vid denna tidpunkt som Malin kom in i köket och utbrast ”Öööh! Låt bli det där ägget! Det ska JAG äta!”

Chokladägget fick plötsligt en insikt, något som tidigare bara varit förbehållet A.I.-robotar i Science Fiction-filmer, och Malin när hon gick i mellanstadiet.

Det blev medvetet om sin egen existens.

Insikten träffade det lilla ägget lika starkt som diverse små och stora prylar brukar träffa de tunnare delarna av lillasysters hufvud när Malin tycker att hon har gjort eller sagt något korkat; det lilla ägget insåg det som inget litet chokladdoppat jordnötssmörägg med godisbitar på någonsin har insett förut.

Att livet föralltid har, alltid är och alltid kommer att handla om, att sitta på ett gammalt glasfat i ett magnifikt men lökstinkande kylskåp, ifall man är ett chokladägg.

Och sedan blir man uppäten.

Det lilla chokladdoppade jordnötssmörägget med godisansikte insåg detta, och en stor sur min spred sig över dess lilla chokladansikte.

Sedan grät det en stilla tår av smält choklad, och accepterade sitt oundvikliga öde.

han hör röster ned för penninggången, han håller andan hårt, gömmer sig djupare i buskaget, tyst, tyst. det är hans klasskamrater och de pratar uppspelt och högt om bröst och öl. en av dom röker en cigarett. det sitter en liten pojke i en buske, ikväll ska tusen människor räddas av honom, när han flyger runt på husväggarna, innan han med trötta steg går hem till sin mamma. högsbos egen lilla superhjälte. frågan lyder; vem är pojken?

AKT I

Von Straussens kammare, läggdags
V- ”Det är harmlöst! Det säger jag dig. Harmlöst!”, von Straussen skriker på sin utmattade hemhjälp.
H - ”Ja, herrn. Absolut harmlöst. Försök att lägga upp fötterna här, seså”
V – ”Usch. Och de ljuger något förbannat om det. Alla vet ju att det är fullkomligt ofarligt”
H – ”Ja, herrn, visst är det så. Lägg upp fötterna här nu är ni snäll”
V – ”Ja… Jag vill ha fläsk till frukost Heinrich”
H – ”Herrn, ni vet vad doktorn har sagt om fläsk, det är inte bra för ert hjärta”
V – ”Doktorn?! Den oduglige karlen, Hans växte praktiskt taget upp här jag har lärt honom mer än någon annan… Påstår ni att han vet bättre än mig?”
H – ”Nej självklart inte, ni har rätt”
V – ”Ja. Tack så mycket Heinrich, ni kan kyssa min hand god natt nu”
H – ”God natt herrn”
Heinrich kysser von Straussens hand och vänder sig om för att gå ut ur kammaren men von Straussen stoppar honom.
V – ”Inte så fort Heinrich! Har vi fått svar på brevet än? Det måste ha varit en vecka sen vi skickade det”
H – ”Nja, vi skickade det i…”
V – ”Det måste ha varit mer än en vecka sen! Har vi verkligen inte fått svar än Heinrich? Har vi inte det?” frågar von Straussen bedjande likt ett barn som undrar om Santa Klaus verkligen inte åt upp sina kakor på trappen.
H – ”Nej vi skickade det i förrgår, i söndags. Så det är inte ens säkert att det kommit fram än” förklarar Heinrich tålmodigt.
V – ”Nej, det är klart. Varför skickade du det inte tidigare? Det borde du verkligen ha gjort” kontrar Straussen med återvunnen auktoritet.
H – ”Men herrn, ni skrev det i söndags och jag postade det så fort ni var klar”
V – ”Menar ni att jag skrev det på söndagen? På vilodagen? Varför har jag inte blivit informerad? Det är sannerligen en synd att fatta pennan en söndag. Sannerligen”
Heinrich vet inte vad han ska svara den gamla mannen som uppenbarligen är förtvivlad över sitt förfarande men von Straussen löser det åt honom.
V – ”Jag vill ha fläsk till frukost!”
H – ”Ni vet vad doktorn har sagt om fläsket, det är inte bra för ert hjärta”
V – ”, herrn. Ni ska adressera mig herrn!” von Straussen brusar upp och drabbas av en plötslig, kraftig hosta och Heinrich får skynda över till sängkanten vid de djupa sammetsgardinerna och lyfta upp hans huvud. Hostan försvinner inte lika fort som den kom och von Straussen väser fram-
V – ”Doktorn, det är en bra karl. Hans växte praktiskt taget upp här, på ägorna, han om någon borde ju veta”
H – ”Ja, herrn. Det borde han”
V – ”Nåväl, ni kan kyssa min hand god natt nu”
H – ”God natt då, herrn”
V – ”Och jag ska ha fläsk i morgon förresten, jag ge blanka tusan i den där doktorn! Fläsk ska det bli”
H – ”God natt, herrn”
Heinrich går ut och sätter sig i köket, det stora gamla pampiga köket har blivit hans naturliga plats i slottet. Han har sin kammare men han trivs bättre med den gamla telefonen, fläkten han kan röka under och det smällfulla skafferiet med Tysklands alla läckerheter. Han sätter sig under fläkten vid den stora gasspisen där telefonen står för att kocken som förr fanns där skulle kunna svara så fort som möjligt och von Straussen kunde försäkra sig om att han faktiskt stod vid spisen och inte rann efter den unga hushållerskan då han misstänkte att de hade en affär. Heinrich tänder sakta en cigarett och slår numret vant.

H – ”Hej älskling!”
-
H – ”Hur är det?”
-
H – ”Ja… mmm. Nej jag kan inte komma till helgen.”
-
H – ”Nej, det går inte, vi behöver de här pengarna. Ja, så att jag ska kunna studera igen…. JA! Jag ska plugga klart den här gången”
-
H – ”Men stackarn har ju ingen, inga barn, ingenting. Han bara skriver brev till påven och pratar om hur harmlöst HIV är, han verkar ha fått det på hjärnan. Ja.”
-
H – ”Okej, men vi hörs i morgon… Sov så gott… ja… Hej då”

AKT II

H – ”God morgon, herrn” kvittrar Heinrich när han drar isär sammetsgardinerna och släpper in aprilhimmelen ”Stekt fläsk på rostat bröd. Precis som du vill ha det, herrn”
V – ”Hmph, Günaydin!”
H – ”Vad?”
V – ”God morgon på turkiska, där fick jag dig allt!”
H – ”Haha, ja, herrn. Ett strålande humör idag må jag säga”
V – ”Ja, jag känner på mig att brevet kommer idag”
H – ”Brevet? Jaja, svar från påven”
V – ”Nej, nej! Brevet från Friedrich, din ignorant”
H – ”Friedrich, är det en vän?”
V – ”Nej, det var en vän. Han är död sen 15 år”
H – ”Men ni sa att ni väntar ett brev?”
V – ”Ni ska adressera mig herrn! Ni har verkligen förstört mitt goda humör, vad är det här för fläsk?”
H – ”Det var det som fanns i skafferiet, det kom från gården igår… herrn”
V – ”Ja det var inget bra fläsk, hjälp mig upp”
H – ”Vill ni ta ett bad, herrn?”
V – ”Bad idag igen?”
H – ”Ja, om ni vill”
V – ”Ja, jo varför inte. När vi var på permission så badade mannarna hela dagarna. Det är absolut en lyx. Vad är det för dag?”
H – ”Onsdag”
V – ”Ja, det är en bra dag, ge mig ett bad och du ska kalla mig överste från och med nu”
H – ”Ja, överste”
V – ”Ni ska adressera mig herrn”
H – ”Ja, herrn”
V – ”Ni ska kalla mig överste och adressera mig herrn! Har ni svårt med inlärningsförmågan?”
H – ”Nej, herrn, överste”
V – ”Nåväl, ett bad”

Samtalet fortsätter medan Heinrich går in i det anslutande badrummet och tappar upp en bad.
V – ”Inte för varmt nu Heinrich, varmvatten är ingen billig affär”
H – ”Nej då, herrn, ljummet som alltid eller hur?”
V – ”Nja, jag är ganska varm i kroppen lite kallare, 23 grader sådär”
H – ”Är inte det lite väl kallt, herrn?”
V – ”Nej, det är alldeles tillräckligt”
Heinrich återvänder ut i kammaren och sätter sig på en stol bredvid sängen.
V – ”Dessutom tror jag att brevet kommer idag och det hade räckt alldeles utmärkt. Det behövs egentligen inget bad”
H – ”Brevet från Friedrich ja”
V – ”Friedrich? Han är ju död sen tio år minst. Vad menar ni? Nej, brevet från påven såklart”
H – ”Får man fråga vad ni skrev i brevet till påven, herrn?”
V – ”Egentligen inte, det är högst personligt men eftersom ni ska vara så god att fira påsk med mig i år så antar jag att det går för sig”
H – ”Vi firade ju påsk förra veckan, herrn. Minns ni inte det?”
V – ”Det är klart att jag minns! Jag menar självfallet nästa påsk, tro inte att ni slipper undan.”
H – ”Men jag har ju berättat att jag ska börja studera igen nästa vår, herrn”
V – ”Jaja, hursomhelst, jag skrev till Józef angående den där harmlösa sjukdomen HIV och han ska stå på sig”
H – ”Stå på sig?”
V – ”Han har varit god vår påve men han är inte tysk och således är han vek!”
H – ”Vattnet är klart nu, herrn”

Heinrich hjälper von Straussen in i badrummet och ner i badet och går sedan ut och sätter sig på en stol precis utanför dörren.
V – ”Ni får gärna göra min sällskap här inne Heinrich. Hämta er en konjak och ta med en stol”
H – ”Jag sitter nog hellre här. Så att jag hör när brevbäraren kommer”
V – ”Ja inte fan sitter du här inne i varje fall”
H – ”Ni berättade om ert brev, herrn”
V – ”Ja, just det. Just detta brev. Jag skrev att han ska göra allt som står i hans makt för att för att Ratzinger ska få ärva hans tron. Jag tror nämligen att vår kära påve börjar närma sig slutet, gud välsigne honom. Jag underströk vikten av en tysk påve”
H – ”Ja, det kanske är viktigt…”
V – ”Viktigt? Ja det är av största betydelse! Vi behöver ingen otysk som går på fikusarnas lilla förkylning och börjar dela ut gummi! Har ni hört något så dumt som att pengar ur tyska statskassan går till gratis gummi så att fikusarna och ogifta kan knulla som kaniner? För så är det!”
H – ”Det är väl inte bara homosexuella som lider av HIV och Aids, herrn. Ska inte de sjuka i Afrika få någon hjälp?”
V – ”Jasså,” nästan viskar von Straussen ”Heinrich är negerälskare?”
Lång tystnad.
H – ”Nu förstår jag inte, herrn, är ni både katolik och nazist?”
V – ”Man behöver väl inte vara nazist för att veta att negrer är oss underlägsna?” gapar von Straussen med återvunnen styrka ”Kom och hjälp mig upp! Det är så kallt att jag tror att jag är i Finland igen, försöker ni spara på varmvattnet Heinrich?! Kom och hjälp mig upp!”
Heinrich skyndar in i badrummet.

AKT III

Kväll, onsdag, matsalen, tända ljus. Heinrich springer fram och tillbaka med tallrikar och sånt oc dukar bordet vid vilket von Straussen redan sitter bekvämt och dricker en konjak.
V – ”Ni borde verkligen smaka på den här konjaken, pojk” säger von Straussen ”Det är verkligen en fin konjak”
H – ”Nej tack, herrn”
V – ”Va menar ni? Nej tack? När jag bjöd mina mannar på konjak så var det minsann ingen som sa nej tack. Du är så… jag vet inte Heinrich, jag vet inte” säger von Straussen lugnt med inslag av faderlig besvikelse.
Heinrich slipper undan vidare utskällning när det ringer på dörren. Det är en ung kvinna till synes och till handlingen Heinrichs flickvän (I verkligheten är hon självklart bara en skådespelerska och en lesbisk sådan. Därför är hon specialiserad på att agera i förhållanden mellan man och kvinna eftersom hon äger sådan distans).
Jasmine skrider fram över den röda mattan till von Straussen som är nära att slås av häpnad. Hon sträcker en komplett rak arm mot honom och han harklar sig;
V – ”Ni får ursäkta att jag inte reser mig upp…” säger han
J – ”Hej! Jag heter Jasmine” säger hon och ler.
V – ”Ja, jo. Ni kan kalla mig herrn eller von Straussen eller ja, vad som faller er in” och även han lägger till ett litet leende.
J – ”Ja då så. Friedrich då kanske? Heinrich har sagt att det är ert förnamn”
Von Straussen, hostar till lite och sneglar på Heinrich som ser smått skräckslagen ut men von Straussen tittar snabbt tillbaka på Jasmine
V – ”Nåväl, sätt er för all del”
Jasmine tar en stol och sätter sig, Heinrich pustar ut och glider snabbt som en kypare på rullskridskor ut i köket.
V – ”Så ni är Heinrich unga fästmö?”
J – ”Nja, vi är ju inte förlovade men ja man kan väl säga att jag är hans fästmö”
V – ”Ursäkta? Jag hör lite dåligt”
J – ”Jag sa; att vi är inte förlovade. Ingen av oss är ju troende så det känns lite konstigt”
V – ”Heinrich är troende” säger von straussen trotsigt som ett barn.
J – ”Heinrich kom från ett strikt katolskt hem men sen han träffade mig har han inte tänkt en kristen tanke. Det har jag nog sett till” skrattar Jasmine.
Von Straussen tömmer sin konjakskupa och hostar till. Heinrich kommer snabbt in i scen, fram till sin herre
V – ”När träffades ni?” frågar von Straussen bestört
H – ”För åtta år sen” svarar Heinrich
V – ”Hur gammal var ni då?”
H – ”16”
V – ”Åh gud”
H – ”Vadå?”
V – ”Åh herre”
H – ”Vad, herrn?”
J – ”Varför kallar du honom herrn?”
H- ”Tyst” säger han till Jasmine blir sårad ”Vad är det frågan om herrn?”
V – ”Är det sant Heinrich? Ljug inte för mig, är det sant?”
H – ”Om vad är sant?”
V – ”Att du inte är troende?”
Heinrich tittar besviket på Jasmine som i sin tur ser skuldbelagt ner i golvet.
H – ”Det är den största lögn jag någonsin hört!” säger Heinrich som om von Straussen just förolämpat honom å det grövsta. Von Straussen är inte övertygad men ser mellan fingrarna den här gången. Heinrich fortsätter och ser strängt på Jasmine ”Ni får ursäkta min fästmö, herrn. Hon har en ful ovana att inte kunna uppföra sig överhuvudtaget.”

Heinrich försvinner ut i köket. Von Straussen och Jasmine sitter kvar på var sin stol vid det dukade bordet utan att möta varandras blickar. Heinrich kommer ut med en gryta.
H – ”Maten är serverad”
Under tystnad börjar Jasmine ta av maten, von Straussen kokar och när Jasmine tagit sin tredje slev ur grytan kan han inte hålla sig längre.
V – ”Har du inget vett kvinna? Är du havande eller varför äter du som en karl? Uppför dig för bövelen! Jag har aldrig, aldrig, haft en gäst som burit sig så illa åt!”
J – ”Jag är förvånad att du någonsin haft några gäster med tanke på vilket svin du är! Gamla äckliga gubbe, tror du att jag vill vara din gäst? Jag är bara här för att träffa Heinrich. Och han är inte troende hur gärna du än vill det. Han var styrelseledamot i en av de största ateistföreningarna på vårt universitet. De delade ut gratis kondomer och skrev debattinlägg om abort och massa andra saker som jag är säker på att du avskyr. Se hur du slavar för honom Heinrich, se på dig själv för fan!”

Heinrich hinner inte svara istället börjar von Straussen hosta okontrollerat och kväser fram mellan hostningarna ”lugninflammation. Hon gav mig lugninflammation”. Heinrich borde såklart kasta sig fram till von Straussen och det är precis vad han väntar på men han sitter kvar och stirrar Jasmine djupt i ögonen. Von Straussen fortsätter hosta och försöker förgäves kalla på Heinrich uppmärksamhet, till slut reser han sig upp och går dubbelvikt av hostan ur scen. Heinrich fortsätter stirra på Jasmine som börjar bli nervös.
J – ”Vad? Vad är det?”
Heinrich är tyst.
J – ”Va fan är det med dig?!” skriker nu Jasmine och reser sig upp ”Svara då för fan!”
Heinrich är tyst.
J – ”Betyder den där jävla gubben mer för dig än våra ideal?”
Heinrich tittar ner i bordet.
J – ”Du kan fan dra åt helvete”
Jasmine rusar ut ur scen. Heinrich sitter kvar, ljuset släcks.

Akt IV

Morgon, torsdag, Von Straussens kammare. Heinrich drar bort gardinerna men ingen sol slipper in, det är grått och dyster utanför.
Von Straussen sträcker på sig och ler.
V – ”Aaah, Bonan Matenon!”
H – ”God morgon, herrn”, helt blassé.
V – ”Jasså, Heinrich talar esperanto. Det var som tusan.”, glatt, tillgjort överraskat.
H – ”Nej, herrn. Jag antog att det betydde god morgon, det gör det ju alltid.”, fortfarande blassé. Heinrich plockar upp lite kläder som von Straussen slängt på golvet.
V – ”Nåväl, om ni ska vara på sådant humör. Trevlig middag igår, inte sant?”, fortfarande glatt.
H – ”Det skulle jag väl inte påstå”, irriterat.
V – ”, herrn. Ni ska kalla mig herrn”, retsamt.
H – ”Ja, herrn. Förlåt, herrn. Jag ska bättra mig, herrn”, sarkastiskt.
V – ”Ni behöver inte överdriva Heinrich”, förlåtande.
H – ”Nej, herrn”
V – ”Så…” Heinrich sätter på honom morgonrocken ”… har vi några nyheter från världen?”
H – ”Jag vet inte, jag har varken läst tidningen eller hört på radion på flera veckor”
V – ”Nej, såklart inte. Jag tillåter inte sådant. Det som är viktigt kommer från Vatikanen och det får vi reda på förr eller senare i vilket fall”
H – ”Jag antar det, herrn”
V – ”Men idag är… Ja, vad är det idag? ”
H – ”Molnigt” sarkastiskt
V – ”Mycket lustigt, Heinrich. Vad är det för veckodag?”
H – ”Torsdag”
V – ”Ah, torsdag. Den värsta dagen. Bra för karaktären Heinrich.”
H – ”Jag hatar torsdagar”
V – ”Varför då min son?”
H – ”Jag föddes en torsdag”
von Straussen finner inget lämpligt svar och reser sig mödosamt ur sängen.
V – ”Slå på radion, jag vill ha musik!”
Heinrich slår på den gamla radion och rattar in närmasta kanal.

”De har ännu inte kommit fram till något beslut. Så här långt tid har det aldrig tagit förut. Människor har samlats i massor och väntar på rökpuffarna från konklaven som ska ge besked om att en ny påve har utsetts.”

Inte ett ljud finner sig i kammaren förutom radioreporterns gälla röst. En antydan till panik sprider sig över Heinrich ansikte men von Straussen sitter orörlig. Heinrich drar sin hand långsamt mot radion och knäpper av den vördnadsfullt. Han tittar på von Straussen som sitter med ryggen mot och andas häftigare och häftigare. Heinrich vågar fortfarande inte säga något. von Straussen hostar till, han sätter sig ner på sängen. Hostar till igen. Lägger sig ner och rör sig inte längre.

H – ”herrn?”

Inte en tillstymmelse till rörelse från von Straussen.

H – ”herrn?

Heinrich rör sig mot sängen och börjar ruska på honom.

H – ”herrn?”

Heinrich tar pulsen och känner efter andning och går sedan behärskat mot telefonen utanför scen.

H- ”Jag behöver abulans till…” ljudet tonas ut och ljuset släcks ner

Heinrich kommer in i rummet där ambulansmännen håller på att lyfta bort von Straussen. Han har ett brev i handen och har ungefär samma ansiktsuttryck som von Straussen hade när han hörde nyhetsändningen på radio.

H – ”Det var fan sant…”

Ambulansman 1 -”Ursäkta?”

H – ”Allt var sant. Jag trodde att han var senil. Men det var sant. Alltihop”

Ambulansman 1 -”Om du vill kan du följa med till sjukhuset. Det finns utbildad personal som kan hjälpa dig”

H – ”Nej för i helvete! Jag ska vara här. Allt är sant” Heinrich är ganska upprörd.

Ambulansman 2 -”Ja, det är kanske bäst om du följer med. Det är inte bra att vara ensam efter sånt här.”

Heinrich suckar högt.

Ambulansman 1 – ”Du kanske kan ringa någon?”

H – ”Nej, det har han sett till”, pekar på von Straussen.

Ambulansman 2 – ”Ingen mamma, pappa. Flickvän?”

H – ”Jag stannar här” lugn igen, sansad men överumplad

Ambulansman 2 till ambulansman 1 – ”okej skit i honom, lyft på tre. en, två, tre”

Ambulansmännen lyfter över von Straussen på båren och bär ut honom mot dörren. Ambulansman 1 vänder på huvudet i dörren ”Säker på att du inte ska med? Du måste ändå komma och fixa med papper och sånt”

Heinrich tittar på brevet. Går över till andra sidan rummet och ställer ett par tofflor till rätta längs med väggen. Perfekt symmetri, precis som von Straussen skulle velat ha det. Sedan följer han efter ambulansmännen och von Straussen ut ur rummet.

”Helvete” mumlar Edvin. ”Det ser ju fan… djupt ut” Han lutar sig ner. Frida dimper ner på trottoarkanten. ”Hallå! Vänta! Jag har ju fan… slagit benet!” Hon vrålar efter vännerna som försvinner bort i eftermiddagssolen, de skrålar och skriker på gatan. Frida skrattar, ”men åh, dom väntar inte, jävla fittor.”

En man går förbi Frida och Edvin, som har satt sig bredvid henne under den stekande himmelen utan moln på. Blodet rinner fortfarande nedför benet. Frida fnissar, klämmer fast sin mammas vinflaska mellan hennes lår, lägger huvudet mot Edvins axel. Edvin måste slita ögonen från henne, se nedåt hans egna ben. Han kan känna hur håren på dem vill resa sig, och hur huden spänner. Han vill försvinna ur den, han vill frigöra sig från den. Ömsa bort den. Han kommer inte klara det här men så kan han inte lämna henne. Och kanske vill han inte heller.

Han mår illa. Det går inte att skylla på alkoholen. Han slänger ett öga på Fridas vinflaska, söker efter stöd och mod och. En mask att klä sig i. Han kan inte stanna i sina kalsonger, byxor, sitt linne. Han vill skala av sig, ta på sig någon annan. Han vet ju att hon vill ha någon annan. Eller vill hon det? ”Får jag ta?” Frida har tystnat. Edvin flämtar till, ”lever du eller”. Hon svarar med ett kvävt ”mm”. ”Får jag ta lite?” Frida torkar sig om kinderna, Edvin ser att det har hamnat lite svart på dom. ”Men, Frida, du.” Hon skrattar till. ”Det… är… lugnt.” Frida sätter sig upp med ett lugnt leende och berusade ögon, lämnar hans axel, torkar kinder, kammar ut håret med fingrarna, rättar till ett axelband. Edvin måste se på henne. ”Fyfan” ,hon suckar, skakar på huvudet och börjar rota i sin handväska som egentligen är för liten att rota runt i. Den ser lite för liten ut på hennes höft. Hon fiskar fram en cigarett nånstans ut väskan och tänder den. Rynkar på ögonen och ser bortåt gatan. ”Aha, fan ta dom då.” Edvin ser på henne. ”Vi kan ju gå efter, vi kanske hinner båten ändå.” Han ser efter på mobilen, ”det ser ut som vi gör det, vill du gå?”

Frida suckar. ”Nej, jag har skitont.” Hon ser på honom.  Edvin vill ha hennes huvud på axeln men han förstår att det är över nu, hon lade huvudet på axeln och tog bort det och nu är det borta. Hon kommer aldrig att lägga det där igen. Aldrig komma så nära igen. ”Men vill du gå? Gå.” Hon drar ett bloss på ciggen. ”Gå om du vill” Fortfarande ser hon på honom. Hon är fridfull, lugn, men har en rynka mellan ögonbrynen. ”Jag mår lite illa” skrattar hon tyst. ”Var är vi?” Hon kollar omkring sig. Edvin rodnar. Det måste vara något fel när man rodnar så här mycket, och när det syns. ”Har du alltid såna rosor på kinden?” Frågar hon tyst. ”Vi är nånstans i Långedrag och ja jag har typ såna jämt…” Han ser ner på sina skor. Frida ser på rosorna. Hon tänker att hon plötsligt skulle vilja luta sig fram och lukta på dom. ”Men ibland…” fortsätter han. ”Så känns dom också.”. Han borrar ner blicken i hans smutsiga skosnören. Tystanden sänker sig över de båda på trottoarkanten och över villaområdet. De är vilse i Långedrag. Blodet stelnar på knäet. Klockan är snart tjugo över fyra och de kommer att missa båten till sin studentfest.

21 februari 2008

”När dag blir till kväll. Under den korta stund du lyfter blicken från kaffekoppen till klockan hinner en fontän av otillräcklighet spruta ut eftermiddagens vemod.”

Oj, det där lät ju lite väl pretentiöst. Är du sådan?

”Hur då?”

Pretentiös?

”Det beror väl helt på hur du definierar det”

Ja men du vet… pretentiös. Du förstår hur jag menar.

”Menar du om jag tar mig själv på för stort allvar? Om är jag humorlös? Om jag slänger mig med begrepp som pöbel som du inte förstår? ”

Är du sådan?

”Jag har svårt att tro att jag kan ta mig själv på för stort allvar, frågan är om någon kan mig på det allvar jag förtjänar. Är detta verkligen en relevant fråga? Borde du inte fråga sådant som faktiskt spelar roll? Borde du inte ta mig på lite större allvar? Borde vi inte alla ta varandra på lite större allvar?”

Jag antar det

”Om du fortfarande anspelar på mitt lilla utlägg i början handlar det helt enkelt om att jag ville göra jobbet enkelt för dig och för att jag tycker om att göra storslagna entréer”

Okej, men hur blev du den du är?

”Ja, det är en seriös fråga, äntligen. Jag blev nog den jag är när jag var på min farmor och farfars land. Eller land och land de har en kolonistuga strax utanför Säve. Det var sommar och grusgångarna mellan husen var nykrattade. Om du tänker dig att en tax med väldigt skarpa tänder hade gått på knä och krattat gången på Melodigången, ungefär så såg det ut. I varje fall, jag var med farfar vid en liten lott i slutet på den gången där han höll på att sätta potatis. Han andades genom en cigarett minns jag, glöden verkade aldrig slockna och han var så försiktig och noggrann med hackan att jag trodde att lökarna skulle slå ut innan han hunnit få dem i jorden. Jag satt på ett järnstaket som var illa täckt med rostavisande färg, jag kan tänka mig att den var från Volvo Penta för där jobbade han som bodde närmast lotten. Efter ungefär tjugo minuter tog jag mod till mig och bad farfar berätta lite om sin familj. Han började mumla svagt och när solen börjat gå ner en timma senare hade han klarat av att berätta att han hade två bröder och två systrar. Han berättade också att hans far varit universitetsrektor i Budapest. Det visade sig senare att han hade en bror och att hans far egentligen var lärare på universitet, inte rektor och jag antar att det har format mig en hel del”

Hur menar du då?

”Ja men sensmoralen i det hela”

Att man inte ska lite på vad folk säger?

”Nej men han var ju i potatislandet och krattade så noga bara för att slippa undan farmor en stund och hur ska jag kunna veta att färgen kom från Volvo Penta?”

Om man dödar en kackerlacka sägs det att det lockar fler till platsen, stämmer det?

”Det beror ju helt på, det finns 3500 arter av kackerlacka och mer därtill och det är väldigt individuellt från art till art. I den tyska kackerlackans avföring finns ett ämnen som signalerar till andra kackerlackor att; ’här finns mat, här finns mat!’ och eftersom avföring oundvikligen slinker ut när man dödar en kackerlacka dras dess artfränder dit. Vad gäller amerikansk kackerlacka däremot utsöndrar den alarmferomoner när den dödas vilket säger; ’Fara å färde , kom inte hit, kom inte hit!’”

Varför vill du inte tjäna pengar?

”Jag tycker att det låter nobelt att säga så men i själva verket har all min vakna tid sen sexan på något sätt gått ut på att få ihop pengar i framtiden. Detta får självfallet inte tryckas.”

Det borde du ha sagt tidigare, för detta kommer med all säkerhet att tryckas

”Ja, i så fall tycker jag att pengar är lika med förtryck. Ta med det”

På tal om två världar som möts, vad tycker du om Säkert!?

”Ja, hon gör väl sin grej och det är väl kul för henne. Linda Skugge har gjort det i typ hundra år men det låter bättre eftersom det är tyst. Det är väl inget att skämmas för. Eller hon kanske borde skämmas, jag menar hennes föräldrar gav ju henne ett namn och så kallar hon sig helt plötsligt för Säkert! Det kan ju inte var så roligt för dem, de la ju säkert ner flera timmar på att komma fram till vilken Astrid Lindgren figur de skulle döpa henne efter, Madicken är ju lite väl radikalt men fint tyckte pappa men han fick ge sig också vidare. Fast å andra sidan gör ju Anders Wedin samma sak, fast jag tror inte att hans föräldrar la ner lika mycket tid på det han har ju en häftig bokstav i efternamnet så det behövs ju liksom inte. Jag tror inte att de tog lika illa upp”

Att hänge sig till en genre känns väldigt nittonhundratal?

”När jag var fjorton år så hade jag byggt hemsidor till vårt band i två år. Då var det äntligen dags att träda in i replokalen, det var som en chock för oss. Verkligen, det fanns en kille med skägg där och ja vad visste man då men två år senare satt vi på en buss i frihamnen och lurade en australiensiska att vi hade gjort sköldpaddssoppa på Kalles sköldpadda. Genre är ett tyskt ord och jag har hört att om man sätter ’ge’ framför vilket ord som helst så blir det tyska, jag vet inte om det stämmer men det känns konstigt om det heter gekonstruktiv på tyska, jag antar att det bör undersökas empiriskt. Vi fick alldeles för lite konstruktiv kritik på grundskolan och det var nästan inget som undersöktes empiriskt förutom ett brobygge i NO. Vi fick x antal glasspinne långa träbitar och obegränsat med lim. Killen jag jobbade med, för det var ett grupparbete, hans pappa var byggnadskonstruktör eller om han räknade på hållfasthet, han hjälpte oss med ritningarna. Det slutade med att han kom hem på lunchen, gav oss instruktioner och sen sa; ’Grabbar, det är nog bäst att jag gör detta själv’ och fixade det på kvällen. När vi berättade för läraren som var från Jönköping hur vi hade byggt bron fick vi ytterst lite konstruktiv kritik men det var ju empiriskt och det är ju alltid något”

Jag tror att vi ger oss för idag

”Får jag tillägga en sak?”

Ja

”Då vill jag bara säga att pengar är förtryck, se till att få med det. Okej?”

Eller vänta nu…

Det var så länge jag kunde hålla ett sådant löfte. Jag har iaf kommit på vad den där förbannde pjäsen ska handlade om, eller den är ju inte så förbannad nu när jag har en idé. En idé som jag gillar dessutom och Kromsten har gått med på att jag slipper aids idén, tack och lov. Trots att det är väldigt patetiskt så har jag redan nu kommit på titeln ”att decimera ett språk”, är jag inte storslagen? Om jag fortsätter vara så här ironisk så kanske jag blir bitter snart, det vore ju härligt!  Hur som helst så ska pjäsen handla om fyra eller fem personer som tvingas tillbringa en tid tillsammans i väntan på något, nej inte goudot, och tvingas vara sociala. De kommer in i en språklig diskussion och en efter en berättar de vilket ord de skulle vilja ta bort från svenska språket. När personen har sagt sitt ord så hjälps de tillsammans åt att spela upp en scen ur personens liv som har någon anknytning till ordet.

- Din tur

- Ni vill inte höra min historia

- Klart vi vill, dessutom kan ju inte du slippa nu

- Kom igen nu!

- Ok, du där är min mamma, du är min pappa och du är min kära bror, trevligt upplägg va?

- Kommer det vara sliskigt tårdrypande?

-  Nej, det sorgliga är inte min berättelse utan att jag berättar den

- Du kan ju ursäkta dig med att vi tvingar dig

- Visst visst, ok ordet är ”duktig”

Sådär kan en dialog gå till t ex, jag har skrivit ner en i mitt block men det ligger inne på ulfs kontor så jag får skriva ner det senare. Nu har jag iaf fått ner lite tankar och det är ju altid värt något…

http://www.wanderingscribe.blogspot.com/