Then I Will Paint Maria

Att åka som utbytesstudent till det fantastiska Tyskland i en vecka kan ju bli precis hur roligt som helst.
Eller precis hur tråkigt som helst, beroende på vad man får göra.
Antagligen det sistnämnda, ifall ”Det man får göra” innebär att tappa bort sig inne på ett enormt museum i Frankfurt, fyllt av målningar av män, för män, med män samt en och annan naken nymf eller nåt.
Då blir det lätt så att man i en fläkt av feministisk irritation och med de hundratals metaforfulla Emily Dickinson-dikter man läst den senaste veckan i färskt minne, gör något man inte gjort på år och dar, nämligen skriver en dikt:

Then I will paint Maria
And hang the painting high
Upon the wall, above all those
Who doubted her – She’ll fly
And when the cavalry comes knocking
Or rather – banging – to take it down
Though they have gaped – Astonished at it
But, me and Maria?
We’re running from town
Laughing – knowing that they search us
But alas – we have already flown.

Then I will paint Maria
Show the World what it has already seen
In her glory they will suffer, yet bask
Being treated – as we always have been
Is she my muse?
Or am I hers?
What questions people ask!
I say, I will paint Maria – always
For no one else will try.