Vilse i Långedrag

Frida ramlade just och skrapade upp ena knät på den varma asfalten. Klockan är fyra på eftermiddagen. Blodet rinner ner igenom nylonen på hennes strumpbyxorna. Hon tjuter av skratt, Edvin tycker lite att hon som en varg. ”Vadå, har du inga pengar? Vi ska ju åka båt vafan” Säger hon medans hon skrattar och börjar kränga av sig strumpbyxorna. ”Hur gick det?” Frågar Edvin förvånat, skrattar till. ”Vadå, jo” Frida tjuter till igen. ”Fyfan, det känns så jävla underbart” Skriker hon. Edvin börjar rodna lite, skrattar till. Hon är röd om kinderna och på benet. Ögonen är också lite röda, märker han. Men mest bruna. Mörkt bruna. Kastanj. Coca-Cola. Nästan som natthimlar, men ändå inte. Strumpbyxorna ligger kvar på marken som blodiga skal när de går vidare.

”Helvete” mumlar Edvin. ”Det ser ju fan… djupt ut” Han lutar sig ner. Frida dimper ner på trottoarkanten. ”Hallå! Vänta! Jag har ju fan… slagit benet!” Hon vrålar efter vännerna som försvinner bort i eftermiddagssolen, de skrålar och skriker på gatan. Frida skrattar, ”men åh, dom väntar inte, jävla fittor.”

En man går förbi Frida och Edvin, som har satt sig bredvid henne under den stekande himmelen utan moln på. Blodet rinner fortfarande nedför benet. Frida fnissar, klämmer fast sin mammas vinflaska mellan hennes lår, lägger huvudet mot Edvins axel. Edvin måste slita ögonen från henne, se nedåt hans egna ben. Han kan känna hur håren på dem vill resa sig, och hur huden spänner. Han vill försvinna ur den, han vill frigöra sig från den. Ömsa bort den. Han kommer inte klara det här men så kan han inte lämna henne. Och kanske vill han inte heller.

Han mår illa. Det går inte att skylla på alkoholen. Han slänger ett öga på Fridas vinflaska, söker efter stöd och mod och. En mask att klä sig i. Han kan inte stanna i sina kalsonger, byxor, sitt linne. Han vill skala av sig, ta på sig någon annan. Han vet ju att hon vill ha någon annan. Eller vill hon det? ”Får jag ta?” Frida har tystnat. Edvin flämtar till, ”lever du eller”. Hon svarar med ett kvävt ”mm”. ”Får jag ta lite?” Frida torkar sig om kinderna, Edvin ser att det har hamnat lite svart på dom. ”Men, Frida, du.” Hon skrattar till. ”Det… är… lugnt.” Frida sätter sig upp med ett lugnt leende och berusade ögon, lämnar hans axel, torkar kinder, kammar ut håret med fingrarna, rättar till ett axelband. Edvin måste se på henne. ”Fyfan” ,hon suckar, skakar på huvudet och börjar rota i sin handväska som egentligen är för liten att rota runt i. Den ser lite för liten ut på hennes höft. Hon fiskar fram en cigarett nånstans ut väskan och tänder den. Rynkar på ögonen och ser bortåt gatan. ”Aha, fan ta dom då.” Edvin ser på henne. ”Vi kan ju gå efter, vi kanske hinner båten ändå.” Han ser efter på mobilen, ”det ser ut som vi gör det, vill du gå?”

Frida suckar. ”Nej, jag har skitont.” Hon ser på honom.  Edvin vill ha hennes huvud på axeln men han förstår att det är över nu, hon lade huvudet på axeln och tog bort det och nu är det borta. Hon kommer aldrig att lägga det där igen. Aldrig komma så nära igen. ”Men vill du gå? Gå.” Hon drar ett bloss på ciggen. ”Gå om du vill” Fortfarande ser hon på honom. Hon är fridfull, lugn, men har en rynka mellan ögonbrynen. ”Jag mår lite illa” skrattar hon tyst. ”Var är vi?” Hon kollar omkring sig. Edvin rodnar. Det måste vara något fel när man rodnar så här mycket, och när det syns. ”Har du alltid såna rosor på kinden?” Frågar hon tyst. ”Vi är nånstans i Långedrag och ja jag har typ såna jämt…” Han ser ner på sina skor. Frida ser på rosorna. Hon tänker att hon plötsligt skulle vilja luta sig fram och lukta på dom. ”Men ibland…” fortsätter han. ”Så känns dom också.”. Han borrar ner blicken i hans smutsiga skosnören. Tystanden sänker sig över de båda på trottoarkanten och över villaområdet. De är vilse i Långedrag. Blodet stelnar på knäet. Klockan är snart tjugo över fyra och de kommer att missa båten till sin studentfest.