Intervjuer av och med Jonathan Konyi

Följande sidor är ett utdrag av intervjuer med Jonathan Konyi våren 2008. Det fetstilta är uttalanden från intervjuaren.

21 februari 2008

”När dag blir till kväll. Under den korta stund du lyfter blicken från kaffekoppen till klockan hinner en fontän av otillräcklighet spruta ut eftermiddagens vemod.”

Oj, det där lät ju lite väl pretentiöst. Är du sådan?

”Hur då?”

Pretentiös?

”Det beror väl helt på hur du definierar det”

Ja men du vet… pretentiös. Du förstår hur jag menar.

”Menar du om jag tar mig själv på för stort allvar? Om är jag humorlös? Om jag slänger mig med begrepp som pöbel som du inte förstår? ”

Är du sådan?

”Jag har svårt att tro att jag kan ta mig själv på för stort allvar, frågan är om någon kan mig på det allvar jag förtjänar. Är detta verkligen en relevant fråga? Borde du inte fråga sådant som faktiskt spelar roll? Borde du inte ta mig på lite större allvar? Borde vi inte alla ta varandra på lite större allvar?”

Jag antar det

”Om du fortfarande anspelar på mitt lilla utlägg i början handlar det helt enkelt om att jag ville göra jobbet enkelt för dig och för att jag tycker om att göra storslagna entréer”

Okej, men hur blev du den du är?

”Ja, det är en seriös fråga, äntligen. Jag blev nog den jag är när jag var på min farmor och farfars land. Eller land och land de har en kolonistuga strax utanför Säve. Det var sommar och grusgångarna mellan husen var nykrattade. Om du tänker dig att en tax med väldigt skarpa tänder hade gått på knä och krattat gången på Melodigången, ungefär så såg det ut. I varje fall, jag var med farfar vid en liten lott i slutet på den gången där han höll på att sätta potatis. Han andades genom en cigarett minns jag, glöden verkade aldrig slockna och han var så försiktig och noggrann med hackan att jag trodde att lökarna skulle slå ut innan han hunnit få dem i jorden. Jag satt på ett järnstaket som var illa täckt med rostavisande färg, jag kan tänka mig att den var från Volvo Penta för där jobbade han som bodde närmast lotten. Efter ungefär tjugo minuter tog jag mod till mig och bad farfar berätta lite om sin familj. Han började mumla svagt och när solen börjat gå ner en timma senare hade han klarat av att berätta att han hade två bröder och två systrar. Han berättade också att hans far varit universitetsrektor i Budapest. Det visade sig senare att han hade en bror och att hans far egentligen var lärare på universitet, inte rektor och jag antar att det har format mig en hel del”

Hur menar du då?

”Ja men sensmoralen i det hela”

Att man inte ska lite på vad folk säger?

”Nej men han var ju i potatislandet och krattade så noga bara för att slippa undan farmor en stund och hur ska jag kunna veta att färgen kom från Volvo Penta?”

Om man dödar en kackerlacka sägs det att det lockar fler till platsen, stämmer det?

”Det beror ju helt på, det finns 3500 arter av kackerlacka och mer därtill och det är väldigt individuellt från art till art. I den tyska kackerlackans avföring finns ett ämnen som signalerar till andra kackerlackor att; ’här finns mat, här finns mat!’ och eftersom avföring oundvikligen slinker ut när man dödar en kackerlacka dras dess artfränder dit. Vad gäller amerikansk kackerlacka däremot utsöndrar den alarmferomoner när den dödas vilket säger; ’Fara å färde , kom inte hit, kom inte hit!’”

Varför vill du inte tjäna pengar?

”Jag tycker att det låter nobelt att säga så men i själva verket har all min vakna tid sen sexan på något sätt gått ut på att få ihop pengar i framtiden. Detta får självfallet inte tryckas.”

Det borde du ha sagt tidigare, för detta kommer med all säkerhet att tryckas

”Ja, i så fall tycker jag att pengar är lika med förtryck. Ta med det”

På tal om två världar som möts, vad tycker du om Säkert!?

”Ja, hon gör väl sin grej och det är väl kul för henne. Linda Skugge har gjort det i typ hundra år men det låter bättre eftersom det är tyst. Det är väl inget att skämmas för. Eller hon kanske borde skämmas, jag menar hennes föräldrar gav ju henne ett namn och så kallar hon sig helt plötsligt för Säkert! Det kan ju inte var så roligt för dem, de la ju säkert ner flera timmar på att komma fram till vilken Astrid Lindgren figur de skulle döpa henne efter, Madicken är ju lite väl radikalt men fint tyckte pappa men han fick ge sig också vidare. Fast å andra sidan gör ju Anders Wedin samma sak, fast jag tror inte att hans föräldrar la ner lika mycket tid på det han har ju en häftig bokstav i efternamnet så det behövs ju liksom inte. Jag tror inte att de tog lika illa upp”

Att hänge sig till en genre känns väldigt nittonhundratal?

”När jag var fjorton år så hade jag byggt hemsidor till vårt band i två år. Då var det äntligen dags att träda in i replokalen, det var som en chock för oss. Verkligen, det fanns en kille med skägg där och ja vad visste man då men två år senare satt vi på en buss i frihamnen och lurade en australiensiska att vi hade gjort sköldpaddssoppa på Kalles sköldpadda. Genre är ett tyskt ord och jag har hört att om man sätter ’ge’ framför vilket ord som helst så blir det tyska, jag vet inte om det stämmer men det känns konstigt om det heter gekonstruktiv på tyska, jag antar att det bör undersökas empiriskt. Vi fick alldeles för lite konstruktiv kritik på grundskolan och det var nästan inget som undersöktes empiriskt förutom ett brobygge i NO. Vi fick x antal glasspinne långa träbitar och obegränsat med lim. Killen jag jobbade med, för det var ett grupparbete, hans pappa var byggnadskonstruktör eller om han räknade på hållfasthet, han hjälpte oss med ritningarna. Det slutade med att han kom hem på lunchen, gav oss instruktioner och sen sa; ’Grabbar, det är nog bäst att jag gör detta själv’ och fixade det på kvällen. När vi berättade för läraren som var från Jönköping hur vi hade byggt bron fick vi ytterst lite konstruktiv kritik men det var ju empiriskt och det är ju alltid något”

Jag tror att vi ger oss för idag

”Får jag tillägga en sak?”

Ja

”Då vill jag bara säga att pengar är förtryck, se till att få med det. Okej?”